Den första utförliga beskrivningen av terrierns egenskaper ger Sydenham Edward (Cynographia Britannica 1800). ”Terriern är ofta stridslysten, morrig och lättretad, men har hög intelligens och alltid redo när det är dags att arbeta. Han har inte bulldoggens envishet men han har ett mycket snabbt anfall, med hög skicklighet och intelligens. Han bryr sig inte om vad han själv får utstå utan det viktiga är vad han själv uträttar. Hans rörlighet skyddar honom och hans bett kan betyda döden för motståndaren. Han störtar sig direkt in i rävgrytet och kör ut räven eller sliter den i bitar. Även den tjurskalliga grävlingen tvingar han upp i dagsljuset. Lika stort som hans mod är, lika utpräglad är hans intelligens. Han kan jaga räv tillsammans med foxhounds eller hare tillsammans med beaglar, finna spårlöpan åt greyhounds eller stöta vilt tillsammans med spaniels. Vildkatt, mård, iller, vesslor och råttor är hans svurna fiender. Han kör ut uttern ut klippgryten och jagar ner honom till flodstranden och drar sig inte för att fortsätta kampen i vattnet.”

Färgen på dessa terriers beskriver han som ”vanligen svart med rödbruna ben, rödbrun nos och fläckar av samma färg över ögonen, men även blekröda och vita hundar förekommer” Han nämner också att de finns både som strävhåriga och korthåriga.

Under början av 1800-talet blev rävjakt till häst mycket populär i England och vid denna jaktform hade terriern sin givna plats. Under tiden 1800-1815 skrevs flera verk om jakthundar i England och där omnämns också terriern. En oljemålning med namnet ”The foxterrier” från denna tid, av konstnären de Wilde visar en svart terrier med ljusare tecken, den har lång rygg och relativt stora tunga öron som tyder på ett inslag av små parforcehundar av beagletyp. Sådana inkorsningar finns omnämnda i litteraturen.

Denna korta historiska tillbakablick visar att förfäderna till våra grytterriers var i huvudsak svart och brunt tecknade. Man kan härav dra slutsatsen att vår tyska jaktterrier fortfarande har kvar de ursprungliga färgerna.

De historiska källorna beskriver terriern som en mångsidigt användbar hund såväl ovan som under jord.

I Storbritannien drevs jakthundsaveln under 1800-talet mot en allt högre specialisering av hundraserna, t.ex. pointer och setter som stående fågelhundar, retrievers för apportering och spaniels för att stöta vilt.

Terrierraserna gick samma väg och avlades enbart med grytegenskaperna som mål. I denna avelsprocess tappade terriern successivt sina mångsidiga jaktegenskaper.

De första hundutställningarna i England hölls 1859 och utvecklades snabbt till en populär fritidssysselsättning. En utpräglad skönhetsavel med många av jakthundsraserna tog fart. Foxterriern blev en av de populäraste utställnings- och sällskapshundarna och den jaktliga aveln kom alltmer i skymundan och de jaktliga egenskaperna försvann gradvis.

JAKTTERRIERN SKAPAS
Till Tyskland kom de första foxterrierna omkring år 1880 och den blev snabbt populär som utställnings- och sällskapshund även här. En liten grupp jägare i södra och västra Tyskland påbörjade strax före första världskriget en jaktavel med foxterriers. Deras mål var att bibehålla och utveckla grytjaktsegenskaperna och behålla det lilla kroppsformatet och den trimningsfria pälsen.

EN UTBRYTARGRUPP
Tre framträdande män i denna grupp var Överjägmästare Rudolf Frieß (även känd som Wachtelhundens skapare), Godsägare Walter Zangenberg och Fabrikör Carl-Erich Grünewald. Efter första världskriget bildade de en utbrytargrupp ur foxterrierklubben.  Deras mål var att avla fram en svartbrun terrier för grytjakt. Till deras hjälp kom Dr Heck Hagenbeck, ägare till Hagenbecks Zoo, som skänkte dem en kull med fyra svartbruna terriervalpar som enligt uppgift skulle vara renrasiga foxterriers. Man beslöt att dessa skulle bli stamhundar till en ny ras som skulle kallas ”Jaktterrier”.

Zangenberg parade de fyra svarta hundarna med mörkt tecknade och jaktligt dugliga foxterriers som han valde ut bland sina egna hundar. Zangenberg hade på sitt gods en stor hundgård med över hundra hundar. Denna väg visade sig inte vara framkomlig, man fick mer och mer vita tecken på hundarna och lyckades inte heller bra med inavel på de fyra svarta hundarna, avkommorna till dessa syskonparningar hade ej de önskvärda jaktegenskaperna och dessutom dålig nervkonstitution.

DEUTSCHER JAGDTERRIER_CLUB e.V.
Till gruppen av intresserade slöt sig den kunnige hundmannen Dr Herbert Lackner, tandläkare från Königsberg. Han hade framgångsrikt skapat en ”jaktschnauzer” där han avlat fram både viltskärpa, skalldrivning, luktsinne och jaktförstånd.
Man satte nu mer formellt upp sina mål för skapandet av rasen ”Jaktterrier”, den skulle vara svart med rödbruna tecken, besitta skärpa, drevskall, vattenpassion och stort jaktförstånd. Den skulle korsas fram enbart ur terrierraser. För att genomföra detta avelsarbete bildade man 1924 ”Deutscher Jagdterrier-Club e. V.” som år 1926 registrerades som officiell förening.

ETT MÅLINRIKTAT AVELSARBETE PÅBÖRJADE
Dr Lackner fick uppgiften att leda avelsarbetet för att skapa den nya rasen. Han började undersöka vilken hund som var far till de fyra svarta kullsyskonen från Hagenbeck. Han kom fram till att fadern måste vara en strävhårig rödbrun terrier med svart sadel som stod i hundgården bredvid foxterriertiken som var moder till valparna. Sannolikt var denna hanhund en Welshterrier eller korsning mellan Welsh och Irländsk terrier.

Uppmuntrad av detta och av gammal Engelsk kynologisk litteratur där urterriern beskrevs som svart med rödbruna tecken beslutade han att man måste söka efter nytt avelsmaterial i England. Man fick kontakt med några storgodsägare i England som höll kvar vid jaktavel av terriers av en typ som kallades ”Old English Terrier”. Dr Lackner lyckades få köpa en tik som helt motsvarade de exteriöra egenskaper man ville ha. Hon var svart med rödbruna tecken, rektangulär och välvinklad med kort, hårt strävhår. Man fick betala 600 mark för henne, en enorm summa pengar vid denna tid. Tiken döptes till ”Forma Baltia” och visade sig vara en god nedärvare av både exteriör och jaktegenskaper.

Samtidigt lyckades Grünewald få köpa en Welshterrier av god jaktlig stam. Hunden kallades ”Färber vom Schützenrain” och hade en mycket stabil mentalitet och visade sig även vara en mycket god nedärvare. Ytterliggare en Welshterrierhane, ”Helfer Baltia” från god jaktlig härstamning infördes i aveln av Dr Lackner. Dessa tre avelsdjur, ”Forma, Färber och Helfer” kom att bli de verkliga stamhundarna i rasen, i mycket större utsträckning är de tidigare använda hundarna. När dessa tre hundar infördes i aveln lyckades man snabbt stabilisera den mörka färgen, goda exteriören och jaktegenskaperna.

TIDIG UTVECKLING & INMÖNSTRING
Man började tidigt att mönstra hundar för att hitta kandidater till rasen. Den första utställningen hölls redan 1927. Man beslöt att redan från början ställa krav på jaktlig meritering för att en hund skulle släppas in i rasen. Man krävde skriftliga intyg på jaktliga prestationer. Många hundar föll bort på denna regel och antalet hundar som togs in i stamboken de första åren var lågt. De första 28 hundarna stambokfördes 1931, däribland de fyra kullsyskonen från Hagenbeck. 1932 registrerades 72 hundar, huvudsakligen valpar till de hundar som togs in året innan men även några nymönstrade, däribland ”Färber vom Schützenrain” som efter jaktlig prövning registrerades i stamboken. 1933 registrerades 122 hundar, däribland ”Forma Baltia”, efter detta år mönstrades inga nya hundar in utan aveln fortsatte med avkommor till registrerade hundar.

DICIPLINERAD AVEL & ÄNDAMÅLSENLIGA JAKTPROV
Man insåg tidigt värdet av ändamålsenliga jaktprov. Redan 1937 hade man anlagsprov (Anlagenprüfung, numera Zuchtprüfung) och fullbruksprov (Gebrauchsprüfung) med i allt väsentlig samma regler, bedömningsmoment och poängsystem som idag.

De jaktliga avelsmålen var redan från början samma som de är ännu idag. En grythund för jakt på räv och grävling, en vildsvinshund och kortdrivare, en vattenapportör och mångsidig eftersökshund. Av de önskvärda egenskaperna var det skärpan som var lättast att befästa eftersom den fanns med från terrierursprunget. Att avla fram bra drevskall och spårnoggrannhet var svårare eftersom det endast undantagsvis fanns hos de hundar man utgick från. Man lyckades dock tack vare disciplinerad avel med hårt urval och med hjälp av anlagsproven att relativt snabbt befästa dessa egenskaper utan att tappa i skärpa. Rasens popularitet hos tyska jägare ökade snabbt och idag är den en av de allra vanligaste jakthundsraserna i Tyskland.

Källor:   
Schindl, H. 1995.                  Deutscher Jagdterrier. Kynos Verlag. Mürlenbach.
Bierwirth, W. 1995.               Der Deutsche Jagdterrier. Neumann-Neudamm. Morschen-Heina.
Haus, B. & Schindl, H. 2001. 75 Jahre Deutscher Jagdterrier-Club e.V. Deutscher Jagdterrier-Club e.V,
Översättning: Johan Sonesson

Den Tyska Jaktterriern är ingen hund för den som bara jagar ibland och som inte har särskilt mycket tid över för att ägna sig åt hunden. Den behöver få utlopp för sin energi genom jakt och eftersom den har ett starkt psyke kräver rasen också en konsekvent och bestämd ledare.

För den som har både tid och de rätta egenskaperna och verkligen arbetar med hunden, infriar den Tyska Jaktterriern högt ställda förväntningar på en allroundhund.

Tysk jaktterrier är en robust jakthund och detta skall synas.
Hanhund skall ha kraftig könsprägel, tik skall vara feminin men ej i betydelsen tunn eller klen. Tänderna är viktiga på denna ras och bettet skall vara korrekt. Mankhöjden skall vara 33 - 40 cm och bröstomfånget ca 10 - 12 cm större än mankhöjden.

Idealvikt är 9 - 10 kg för hanhund och 7,5 - 8,5 kg för tik. Mentaliteten beskrivs i rasstandarden som ”modig och hård, arbetsvillig och uthållig, vital och temperamentsfull, tillförlitlig, tillgänglig och lättförd, varken skygg eller aggressiv”.

Tysk jaktterrier är en robust, oöm och mycket frisk ras. Ärftliga sjukdomar är mycket sällsynta, den enda av någon betydelse är linsluxation som drabbar endast ca 2% av hundarna.

Som kortdrivare på klövvilt, räv och hare arbetar jaktterriern med ett energiskt sök och en drevfart ungefär som en Beagle. Drevtiderna varierar mellan 5 och 30 minuter, ibland längre.

Rastypiskt är att hunden driver så länge den har god kontakt med drevdjuret men bryter när drevdjuret drar iväg eller vid svårare tappter. Detta gör att hunden oftast driver rådjur så länge de buktar men bryter när drevet sträcker ut.

På älg och vildsvin arbetar jaktterriern både som kortdrivare och med ståndskall. De senaste åren har det även skjutits några björnar i Sverige efter ståndarbeten av tyska jaktterriers.

Som eftersökshund är jaktterriern effektiv, den har ett gott luktsinne och spårar bra, det livliga temperamentet och den stora arbetsviljan gör dock att de flesta har en något högre fart på spåret än vad som är idealt men vissa individer är utmärkta spårhundar.

Den har en stor vilja att finna viltet och ger inte upp i första taget. Som lös eftersökshund är jaktterriern mycket effektiv, den får här användning för sin höga viltskärpa.

Mindre klövvilt som rådjur och dovkalvar drar den ner med strupgrepp och större klövvilt ställer den.

Jaktprov

Många olika provformer finns öppna för tysk jaktterrier. Men det viktigaste för rasen och avelsarbetet är Anlagsprovet, skog och fält, vilket är ett prov enbart för tysk jaktterrier.

Under början av 1980-talet översatte Tysk Jaktterrier Klubb Tysklands provbestämmelserna för Anlagsprov och anpassade samt utvecklade dessa till svenska förhållanden; Anlagsprov, skog och fält, Elitprov och Viltspårsprov.

Anlagsprovet är ett unghundsprov där hundens grundegenskaper – allsidighet – bedöms och är av synnerligen stor vikt för avelsarbetet och rasens utveckling i Sverige. Under åren 1983 och 1984 arrangerade klubben provet som inofficiellt.

1985 ansökte Tysk Jaktterrier Klubb, TJTK via Svenska Terrierklubben, SvTek, om att proven skulle anses som ett officiellt prov där tysk jaktterriers allsidighet kunde bedömas. Ansökan behandlades och skickades vidare till Svenska Kennelklubben, SKK.

Svaret SvTek fick från SKK var att ”en sådan allroundjägare existerade inte”.

Ett omfattande arbete lades ner av Siv Österlund-Ax på SvTek tillsammans med TJTK med att övertyga både SKK och Svenska Grythundsklubben, via möten och demonstrationer i gryt m.m. att denna allsidiga ras verkligen existerade. Så småningom blev provet officiellt och av stor vikt för rasens bevarande.

Ett anlagsprov delas i två delar, grytdelen är gemensam för både fält- och skogsprovet. Grytdelen kopplas ihop med en drevdel som kan göras som skogs- eller fältprov. Man kan börja med vilken del man vill.

Den genomförs i provgryt under sommarhalvåret, här bedöms hundens sök, skall, jaktlust och skärpa i grytet. I samband med grytdelen görs även ett vattenmoment där hunden skall visa hög vattenpassion.

Drevdelen görs under hösten och vintern. Vid fältprovets drevdel släpps hunden på en uppstött fälthare på ett öppet fält och hundens drevarbete på löpan bedöms. Vid skogsprovets drevdel får hunden söka fritt i skogen och driva det vilt den påträffar. Hundens sök och drevarbete bedöms. Under hela proven bedöms hundens följsamhet. I samband med anlagsproven kontrolleras hundarnas tandstatus och bett samt mankhöjd och bröstomfång. Ett skottfasthetstest görs också.

Tysk jaktterrier som genomfört anlagsprov skog eller fält med lägst omdömet ”Mycket bra” har rätt att starta på Grytjaktprov. Detta som ett komplement sedan införseln av galler vid provgryten för att överhuvudtaget kunna bedöma och urskilja hundar åt ur avelshänseende.

Resultaten av de fyra egenskaperna sök, skall, jaktlust och skärpa på en skala 0 – 4, rapporteras till den gemensamma databasen Dogbase där alla tysk jaktterrier från Tyskland, Österrike, Danmark och Sverige registreras. Sveriges deltagande i Dogbase är helt avgörande för våra möjligheter till ett systematiskt avelsutbyte med dessa länder.

Speciella grytanlagsprov (GA) i provgryt finns för alla grythundsraser. Provet finns i två varianter, ett för rävsprängare och ett för förliggare. Vid provet används endast omdömena Godkänd och Icke Godkänd.

För att erhålla titeln Grytjaktchampion, sprängare fordras två godkända grytanlagsprov, sprängare, utdelade av två domare samt ett godkänt grytjaktprov, sprängare, eller två godkända grytjaktprov, sprängare utdelade av två domare samt ett godkänt grytanlagsprov, sprängare.

Därutöver 2:a pris vid kvalitetsbedömning efter 15 månaders ålder på utställning i något nordiskt land.

För att erhålla titeln Grytjaktchampion, förliggare fordras två godkända grytanlagsprov, förliggare, utdelade av två domare samt ett godkänt grytjaktprov, förliggare, eller två godkända grytjaktprov, förliggare utdelade av två domare samt ett godkänt grytanlagsprov, förliggare.

Därutöver 2:a pris vid kvalitetsbedömning efter 15 månaders ålder på utställning i något nordiskt land.

Många jaktterriers startar också på viltspårprov. Dessa prov arrangeras av en mängd olika hundklubbar och för alla raser. Man börjar med ett prov i anlagsklass och med godkänt från detta prov kan man starta i öppen klass. Efter tre första pris i öppen klass är hunden svensk viltspårchampion.

Elitprovet är slutprovet för den färdiginjagade och kompletta tyska jaktterriern. För att få starta skall hunden ha minst ”mycket bra” på anlagsprov skog eller fält, ”godkänd” på grytanlagsprov samt ”godkänd” i anlagsklass på viltspårprov.

Provet består av två delar som kan göras vid olika tillfällen. Vid apport- och lydnadsdelen skall hunden apportera en fågel på simdjupt vatten samt visa prov på lydnad (sitt, fot ligg etc.).

Vid drevdelen skall hunden prestera flera drev och visa upp bl.a. bra sök, förarkontakt och skalldrivnings-förmåga.

Vid Vildsvinsprov provas hundens vilja och förmåga att söka, ställa, driva eller spränga vildsvin. Provet skall ske på frilevande vildsvin och är avsett för hundar som fungerar som vildsvinshundar och alltså ej som anlagstest för orutinerade hundar. Omdömet är godkänd eller ej godkänd.

Att skaffa en tysk jaktterrier

Om du vill ha en tysk jaktterrier skall du givetvis välja valp så att du har goda möjligheter att få den toppenhund du vill ha. Var noga med att kontrollera föräldrardjurens jaktliga meriter och eventuella tidigare kullar. Tysk Jaktterrier Klubbs avelsråd och valpförmedlare kan ge dig råd. Läs mer om avelskiterierna.

Du bör också vara medveten om att en tysk jaktterrier ställer krav på dig som hundförare. Jaktterriern behöver en konsekvent uppfostran och dressyr för att komma till sin rätt. Den är mycket duktig på att utnyttja ägarens fel och brister. Att ha tidigare erfarenhet av hundar är en stor fördel när du skaffar dig en tysk jaktterrier. Jaktterrierns jaktlust och arbetsvilja kräver att den får regelbunden aktivitet, du bör jaga mycket med den och aktivera den med motion, dressyr, spårträning och liknande under icke jaktsäsong.

Till dig som bestämt dig för att skaffa en tysk jaktterrier säger vi  - grattis till ett gott rasval, lycka till med in hund och välkommen som medlem i Tysk Jaktterrier Klubb.